Draghundsskola - Nordisk stil

Fullt drag framåt och ALDRIG bakhalt!

2009-08-17T06:27:00.000-07:00

Vid draghundstävlingar i nordisk stil kan man tävla i pulkaklass, linklass eller i combined. Oftast tävlar man med bara en hund, men i obegränsad klass kan man ställa upp med flera.

Nordisk stil har mycket gemensamt med längdskidåkning. Det är skejting som gäller, och de flesta tävlingar avgörs i vanliga heat. Draghundstävlingar med jaktstart, sprint och stafetter förekommer också. Det är oftast individuell start, men inte heller ovanligt att alla startar gemensamt. Skidåkaren åker efter hunden med en lina fästad dem emellan, eller också med en lastad pulka som hunden drar.

På tävlingar i nordisk stil är den vanligaste hundrasen vorsteh, men även schäfer, dobermann och andra brukshundar, även polarhundarna kan bli snabba i skidspåren. De flesta hundar kan användas som draghundar, men på grund av bl a kroppsbyggnad, rörelsemönster och hårlag kan inte alla raser få upp samma fart. Somliga hundar håller ett långsammare tempo och är uthålliga, medan andra hundar är mer explosiva och mycket snabba på korta sträckor.

Förutom just tävlingsverksamheten ger draghunden sina skidåkare fantastiska naturupplevelser; i nypreparerade skejtingspår, längs vintriga älvar och till det härligaste hör kanske också vårturerna på hård snöskare i fjällvärlden, ihop med sin snabba draghund!

Vad tycker DU är tjusningen med draghundsport?!

Filmklipp

2009-08-09T07:48:00.000-07:00

I Gafsele avgjordes VM för draghundar 2008.

I obegränsad klass kan man starta med fler än en hund, men max fyra. Det gäller att hundarna håller ungefär samma tempo loppet igenom, och det är inte helt säkert att exempelvis ett dubbelspann går snabbare än ett enkelspann!

Gemensam start är det förstås vid stafettävlingar. Innan start låter det mycket hund! Men så snart startflaggan sänkts, blir det tyst och de allra flesta kommer iväg som de ska...!

Draghundar kan annat än att dra också!

"Jo, det var en alldeles sån där vanlig träningskväll i elljusspåret på Södra Berget..."

Vid de flesta draghundstävlingar är det individuella starter, med 30 sekunder eller en minut mellan varje ekipage. Det är tillåtet att ha medhjälpare vid start.

Skriv gärna en kommentar och bifoga länkar till flera draghunds-filmklipp!

Om draghundsskolan

2009-08-09T07:26:00.000-07:00

Följande källor har gett upphov till Draghundsskolan - Nordisk stil:

- "Hundkörning- så börjar vi"(-81) utgivet av Norges Hundekjörerforbund, översatt av Svenska Brukshundklubben.

- "Draghundskörning Nordisk stil" (-99), nationella arrangemangs-och tävlingsregler för nordisk stil. Utgiven av Svenska Draghundsportförbundet.

- Svenska Draghundsportförbundets hemsida; http://www.draghundsport.se/

- Kloka tips och råd från aktiva draghundsförare i Sundsvalls Brukshundklubb, framförallt Monica Wounder och Christer Andersson. Tack!

- Filmklipp och många av bilderna är mina privata, liksom förstås mycket av textmaterialet som är mitt eget.

Tack till Tilly som lärt mig så mycket om draghundsport - och tack för all lycka du gav!

//Marie Hallén, Sundsvalls Brukshundklubb
mha@ur.se

Tävling

2009-08-09T05:48:00.000-07:00

För att tävla i draghundskörning krävs att hunden uppnått 18 månaders ålder. Hunden skall vara registrerad i SKK och vara id-märkt. Man tävlar i den grupp som hunden tillhör (beroend på vilken hundras) och vidare i den klass man som åkare tillhör (beroende på kön och ålder).

Grupper:

Grupp A: Alla hundar
Grupp B: Brukshundar, polara raser och övriga raser utom stående fågelhundar och dobermann. Grupp C: Dobermann

Förtydligande: I grupp A får alltså alla raser ställa upp. Om Du t ex har en brukshund eller dobermann, får du om du så önskar tävla i grupp A. I praktiken är det dock övervägande fågelundar, och främst rasen vorsteh, som ställer upp i den gruppen.

Klasser:

Vid klassindelning skiljer man mellan herrar och damer och olika åldersklasser. Den yngsta klassen är från 9 år (HD9), då tävlar flickor och pojkar ihop, och endast i linkörning. Nästa klass är flickor/ pojkar var för sig från 12 års ålder (H12/D12). I nästa klass tävlar man från det man fyllt 17 år (H17/D17) och sedan i klassen från 21 års ålder (H21/D21). Klassen därefter är från 40 år (H40/D40) och i den sista klassen måste man ha fyllt 55 år (H55/D55) för att få ställa upp i.

Det är vanligast att man kör med enspann. Men under vissa tävlingar finns också chans att ställa upp i obegränsad klass, som innebär att man kör med 1-4 hundar i spann.

Vikter

I pulkaklassen skall pulkans vikt vara 70% av hundens egen vikt. Vid dessa tävlingar måste alltså både hund och pulka vägas in på själva tävlingsplatsen. Stickprov ang pulkans vikt görs efter deltagarnas målgång.

Banan

Banans längd vid draghundskörning ska för klassen HD9 vara 2,5 km. I övriga klasser som nedan:

Herrar

H12, enspann 5-6 km

H17, enspann 5-10 km

H21, enspann 10-19 km

H21, obegränsad 15-30 km

H40, enspann 10-19 km

H55, enspann 10-19 km

Damer

D12, enspann 5-6 km

D17, enspann 5-10 km

D21, enspann 5-14 km

D21, obegränsad 15-20 km

D40, enspann 5-14 km

D55, enspann 5-10 km

Linkörningsklass

Här tävlar man med hunden enbart i lina, och klasserna är HD 12, HD17 och HD 21. Banornas längd är som ovan. Det är bara tillåtet att starta med enspann i linkörningsklass.

Motionsklass

Oftast erbjuds en kort och en lång bana i s k motionsklass, och ekipage tillåts att köra med lina eller pulka (med eller utan last). Även slädekipage är välkomna att delta om banorna tillåter det. Klassen är framtagen som rekryteringsklass för nybörjare och för de ekipage som kanske inte är så tävlingsinriktade.

Har du ett superskönt eller kanske ett alldeles vedervärdigt tävlingsminne som du vill bidra med?! Låt höra!

Skejting-teknik

2009-08-08T09:57:00.000-07:00

För att köra drag på tävlingsnivå krävs att fören är duktig att åka skidor, även om en mycket motiverad, stark och snabb hund till viss del kan kompensera en något sämre skidåkare. Idag är det uteslutande skejt som gäller i draghunds-sporten.

Under tävling (och träning) bör man se till att hunden inte behöver dra mer last än nödvändigt, och det är åkarens uppgift att uppmuntra och hjälpa hunden så mycket som möjligt. Med rätt skejtteknik får man upp en högre fart i spåren i jämförelse med att åka klassiskt. Skejting är dessutom mindre energikrävande, förutsatt att Du åker med just rätt teknik!

Att lära sig skejt kan till en början kännas svårt och obalanserat. Själva tekniken känns i det närmaste omöjlig att förklara teoretiskt, därför är det nästan ett måste att träna med någon som kan visa praktiskt. Vitsen med rätt skejtteknik är att åka så resurssnålt som möjligt och att komma upp i hög fart. Det primära är att lära sig att åka med tyngden på olika ben. Att alltid åka med koppsvikten bara på det högra benet (som man som nybörjare gärna gör) är jobbigt i längden.

Växlar
Inom skejting talar man om olika växlar, och som vid bilkörning, är de fem till antalet. Liksom bilkörning växlar man till en högre respektive lägre växel beroende på den fart och kraft man vill uppnå. Den första växeln bör användas bara i nödfall, i branter när man absolut inte orkar arbeta i någon av de övriga växlarna. Den kallas för övrigt "käringväxeln"! Då stakar man och åker på varje bentag .

Det kommer filmklipp på växlarna snart...

Växel två är mycket användbar i brantare uppförsbackar. Åker man på det högra benet, sätts den vänstra staven i backen sekunden före den andra staven, som sätts ned vid högra pjäxan. Den vänstra staven sätts i backen strax bakom vänster pjäxa. Man liksom "hugger" sig fram uppåt i backen. Man stakar bara på vartannat bentag.

Den tredje växeln, också kallad "raketen", är en användbar växel i draghundssammanhang. Den används främst i "inte fullt så branta", eller flacka, uppförsbackar. Stavarna sätts i backen samtidigt och parallellt, och i "raketen" stakar man på varje bentag.

Den fjärde växeln är också en mycket användbar växel vid draghundskärning, eftersom man med hundens dragkraft oftast håller en förhållandevis hög hastighet i spåret. Den är behaglig på flackare sträckor, och något motlut. Stavarna sätts i backen samtidigt och parallellt, men man stakar på vartannat bentag.

Den sista växeln, den femte, används i utförslöpor. Då är det mest benen som jobbar och stavarna hålls upplyfta. Man kan också pendla med armar och stavar för att få upp extra fart.

Phu! Verkade det tekniskt, teoretiskt och svårt? Ett hett tips är som redan nämnts att åka ihop med en duktig skidåkare, och gärna studera skejtingeliten på TV! Sen kan man ju videofilma när man åker på de olika växlarna, samla ihop Ditt träningsgäng på skidstadion, filma varandra och åk sedan hem och analysera era skidstilar framför TV:n!

Hur lärde DU dig att skejta?

Träning

2009-08-08T09:30:00.000-07:00

Draghundskörning på tävlingsnivå är en typisk vinteridrott - även om barmarkstävlingarna också blir allt vanligare. Det som gör draghundsport mer intressant än andra idrottsgrenar är kanske att man måste förbereda inte bara sig själv, utan också förstås hunden. Vill man uppnå ett bra resultat under skidsäsongen, måste det vara kontinuitet i förberedelserna under hela året.

Vissa typer av träning är mer aktuella än andra. Konditionsträning är absolut nödvändigt för både hundens och skidåkarens del. Och det är bra för en längdåkare att förutom träning av benen också att stärka mag- rygg- och armmuskulatur.

Skidåkning med och utan hund
Skidåkning kan tränas på olika sätt; distansträning, intervallträning och teknikträning.

Distansträning innebär att man åker en längre sträcka i lugnt tempo.

Intervallträning betyder att man växlar intensitet i träningen genom att t ex åka i hårt tempo några minuter, därefter i lugnt tempo lika länge. Upprepa många gånger!

Teknikträning kan ske med och utan stavar, och gärna med en duktig "kontrollant" vid sidan. Att be någon videofilma ens åkstil och sedan analysera den och tänka ut förbättringar är också en bra metod. Teknikpassen tränas i varierande terräng så att växlar och byte mellan de olika växlarna kan ske naturligt. En så kallad fartlekbana, som man ganska snabbt kan få i ordning tillsammans med några klubbkompisar, kan göra träningen roligare. Banan kan innehålla backar med och utan hopp, slätmark, skarpa kurvor i utförslöpor, olika hinder i vägen mm. (Använd fantasin!) Att åka med hund i preparerad bana med kurvor och hinder är också en rolig och lärorik träningsmetod!

Hunden kan tränas på tre olika sätt under skidsäsongen; löpa fritt, tolkning med lina samt körning med pulka. Olika hundar behöver mer eller mindre av det ena eller andra, beroende på hundens motivation och ekipagets tränings- eller tävlingsmål. Tränar ni ex inför att ta en tur då och då ute med familjen, eller inför en hård tävlingssäsong?

Att springa fritt är en form av vinterträning. Det ger hunden styrka och kondition, och för att hunden skall behålla glädjen i draghundskörning kan det för en del hundar vara bra att den ofta får springa lös tillsammans med sin förare på skidor. Många draghundsförare åker sent på kvällarna med pannlampa i skidspåren, för att just hunden skall få chansen att springa lös i spåren.

Tolkning är en form av träning som hunden brukar tycka mycket om. Det är också på detta sätt som man kör in en unghund. Även för äldre och mer erfarna hundar är det bästa hastighetsträningen. Tolkning med lina kan med fördel göras i intervaller, ex körning med hunden i lina under fem minuter i högt tempo, och sen lika länge med hunden spingande lös i lugnt tempo. Körning med pulka och last är den egentliga dragformen - träningssättet som direkt påverkar tävlingssättet - men överdriv inte denna träningsform eftersom vissa hundar kan tröttna. Hundarna springer och drar så länge det är roligt, och man måste därför se till att variera träningen. Det finns exempel på hundar som inte längre ställer upp i dragsammanhang för att de fått träna alltför ensidigt, och därför tröttnat. Ta gärna för vana att avsluta träningen när det är som roligast!

Löpning
För att upprätthålla konditionen efter tävlingssäsongen är löpning en bra träningsmetod för både förare och hund. Det bästa är om hunden kan springa lös i skog och mark. Löpningen bör ske systematiskt och varieras med distanspass, tempopass och intervallpass. Distanspassen är effektiva för att bygga upp och underhålla grundkonditionen, och inte minst en förutsättning för att orka med intervallpassen! Under distanspassen gäller det att springa i lugnt tempo (hålla låg puls), och under lång tid. Det kan vara lagom med ett distanspass i veckan. Tempopassen innebär att man springer i ganska hårt tempo under en längre tid, kanske 40 minuter. Intervallpasset kännetecknas av växlande intensitet i löpningen. En vanlig tidsintervall är löpning tre minuter i hårt tempo, därefter vila (gång eller lätt jogging) i två minuter. Upprepa fem till tio gånger. Även passen "70-20" är vanliga. Då springer man i hårt tempo 70 sekunder, vilar 20 sekunder och upprepar proceduren 10-20 gånger.

Skidgång
Vid skidgång på barmark imiteras de rörelser som används vid riktig skidåkning. Det är en kombinerad styrke- och konditionsträning som bör utföras i en ganska lång men inte alltför brant backe. Skidgång kan varieras på tre olika sätt och utförs med stavar som inte bör vara för långa. Den s k "vanliga" skidgången liknar klassisk skidstil, fast utan snö och glid! Man går uppför backen med långa kliv och sätter ned höger stav samtidigt som vänster fot sätts i backen. (Inte passgång alltså!) Skidgång kan också utföras med hopp. Det utförs på liknande sätt som beskrivits ovan, men istället för att gå, tar man sig uppför backen med rytmiskt sviktande hopp. Det tredje sättet att utföra skidgång är med skejt-hopp. Då används samma muskler som vid vanlig skejt. Man hoppar från den ena sidan till den andra och tar sig på så sätt uppför backen. Skidgång kan tränas som ett helt eget träningspass, men är kanske enklare (att utstå!) om du först springer ett par kilometer, därefter kör du skidgång ett antal vändor i en utvald backe, sen springer du ytterligare några kilometer och avslutar med några skidgångsvändor.
Styrke- och smidighetspassHär finns ett antal olika övningar att ägna sig åt, men det känns svårt att beskriva dem med bara ord. För att nämna några övningar: s k ankgång, stretching, sidohopp, jämfotahopp, och längdhopp på ett ben. Vissa kan med fördel utföras i backe, och gärna med sand i! För utförligare instruktioner och tips hänvisas till boken "Svensk Längdåkning, Träningslära" utgiven av Svenska Skidförbundet.

Rullskidor eller rollerblades
Rullskidåkning är förstås en mycket bra träningsform för föraren inför vinterns skidåkning (men alltför riskabelt att utföra i hop med hunden!). Det finns klassiska rullskidor och rullskidor för skejt. Hjälm är att rekommendera, och hårdmetallspetsar till stavarna gör att stavspetsarna håller bättre mot asfalten. I många städer finns speciella rullskidbanor där man lättare kan koncentrera sig på teknik (och inte trafik!). Rullskidbanor är också mer kuperade än landsväg, och "tar därför bättre" vad gäller styrka och kondition. Att åka rollerblades är också en bra träning. Kanske blir rörelserna inte exakt desamma som de rörelser man utför vid vanlig skidskejt. Rollerblades går dock lättare än rullskidor och du tränar balansen bra. För att träna även armarna kan man faktiskt åka rollerblades med stavar.

Cykling
Att cykla är bra konditionsträning, och det brukar hundarna gilla! Cykling skall helst ske på skogsvägar eller mjukare grusvägar. Cykling ingår som en av tävlingsgrenarna vid barmarkstävlingar för draghundar. Då behöver man midjebälte med krok för draglinan alternativt en krok fastsatt på cykelns front, och gärna med en antenn på så att inte linan trasslas in i framhjulet. De övriga grenarna på barmarkstävlingar är kickbike och löpning med hund.

Simning

Simning är en utomordentligt bra form av konditionsträning för hunden. Alla hundar kan simma, men somliga hundar kanske inte kastar sig ut i vattnet och simmar med glädje vid första tillfället. En del hundar behöver öva upp sin simteknik!

Fjällturer

Bra styrkeövning är klövjning, d v s att hunden får bära en egen väska på fjället med last i.

Jakt, spår, sök

Fågelhundar är de vanligaste hundraserna i draghundsammanhang. De är framavlade för jakt, och bör därför få utöva denna form av aktivitet. Det är en utomordentligt bra träningsform (både fysiskt och psykiskt) och ger en bra förberedelse inför vinterns drag. En annan liknande och bra träningsform är att låta hunden spåra eller söka efter människospår. På brukshundklubbarna finns kurser för sådan träning (och tävling).

F ö ger all träning och aktivitet med sin hund också en bättre kontakt med sin fyrbente vän. Kontakten kan vara mycket värt under ett draghundslopp, och gör dessutom livet roligare före och efter draghundspassen!

Stretching

För en professionell idrottsutövare är stretching en självklarhet efter träning och tävling. Stretchingen minskar träningsverk och förebygger skador. Givetvis är stretching även bra för hårt arbetande hundar. Det finns ett speciellt framtaget stretchingprogram som minskar risken för din hund att bli skadad. Dessutom kan stretching ge dig och din hund en extra tränings/ tävlingsdag, eller under jaktsäsongen en extra jaktdag. Efter hårt arbete förkortas hundens muskel precis på samma sätt som hos människan. Om inte musklerna sträcks ut blir följden stelhet och större risk för skador. Stelheten kan nästa dag ge upphov till inflammationer och pålagringar i leder med hältor som följd. Senast en halvtimme efter avslutat tränings/tävlingspass skall stretching ges. Det stretchingprogram som utarbetats av veterinär Freddy Wegelius är indelat i sex olika rörelser. Det kan ta någon månad innan hunden når maxläget för varje rörelse.

Förutom stretching krävs även uppvärmning. En promenad i 15 minuter innan hunden släpps eller kopplas till lina och ev pulka är tillräckligt för att den ska bli uppvärmd. Avtrappningen är naturligtvis också viktig. Har hunden tränats eller jagat för fullt en dag skall den inte vila helt nästföljande dag, utan bör få lättare motion redan dagen efter.

Beskriv ditt favorit-träningspass!

Inkörning

2009-08-08T09:11:00.000-07:00

För att man skall nå ett bra resultat i draghundskörning är det viktigt att man har en bra kontakt och vardagslydnad på sin hund. Kontakt är just nyckelordet. Utan kontakt mellan förare och hund(ar) blir arbetet med draghundsträningen trist för både dig och din hund. Som vid alla hundträning gäller också inom draghundsporten detta med kommunikation, förståelse och respekt.

God vardagslydnad är bra att ha på en hund innan man börjar köra drag. Hunden bör lyssna till kommandot stanna, den bör komma på inkallning och kunna sitta eller ligga på tillsägelse. Hunden skall också ha uppnått en ålder på över året innan man börjar själva inkörningen. Är tanken att hunden skall dra last, och kanske tävla i framtiden, är det viktigt att hunden har vuxit klart och dessutom att hundens höfter är friröntgade.

Att lära hunden att dra
När det gäller inkörning av hund, tas två olika metodförslag upp här; att jaga ikapp och att målinriktat springa mellan stäckan A och B. Vilken metod man väljer beror både på vilken ras man har, och inte minst på hundens anlag och egenskaper. Som vid all inlärning gäller det att känna sin hund och dess rasegenskaper för att kunna välja det lämpligaste inlärningssättet. Nedan beskrivs de metoder som anses lämpligast för fågel- resp. brukshundar. Metoderna kan även användas på andra raser, och i många fall kan de båda inlärningssätten kombineras.

Fågelhundar
Fågelhundar (som ju har mycket jaktegenskaper i sig, men där inte själva bytet är målet) tränas oftast med "jaga ikapp" metoden. Om hunden får jaga efter andra hundar och förare blir hunden mer motiverad att springa framåt. Man kan gärna börja på barmark med sele och expanderlina på hunden. Låt hundar som man vet springer "av sig själva" starta (d v s hundar som inte är beroende av att ha någon framför sig för att springa framåt). När man startar sin egen hund kommenderas "Framåt!" (eller annat valfritt kommando) med lätt och vänlig röst. Sen gäller det förstås att springa med så fort man själv orkar, och berömma hunden när den drar efter hundarna som ligger före.

Det är bra om platsen där man tränar är slingrig och inte bara en öppen väg rakt fram. Att se hundar framför sig försvinna bakom en krök ökar hundens motivation att springa efter. Tänk dock på att olika hundar behöver olika mycket motivation. Vissa hundar behöver bara se att den där hunden framför springer iväg en enda gång för att själva bli motiverad att springa. Om dessa hundar ändå får fortsätta att starta med många synretningar som beskrivits, bygger man upp stress hos hunden som i sin tur gör att hunden slösar sin energi till ingen nytta. Andra hundar kan behöva öva upp sin motivation med många synretningar. När hunden börjat förstå kommandot "framåt", och att den verkligen drar, kan det vara dags att pröva på liknade sätt med skidor, sele och lina på (förutsatt att hunden redan är van att springa tillsammans med sin förare på skidor).

Brukshundar

Brukshundar tränas oftast enligt den andra metoden, den målinriktade. Även om många brukshundar har olika mycket jakt i sig, har så gott som alla en tendens att sluta springa när de kommit väl kommit ikapp ekipaget framför (särskilt om de tränats enligt "jaga ikapp-metoden). Till skillnad mot fågelhundar är själva bytet brukshundens mål.

Förslagsvis tränas en brukshund så här: Åk sträckan A till B med din hund fritt springande. Det är oväsentligt hur den lång sträckan är. Ge godis och beröm när ni är framme vid punkt B. Vid nästa tur (åk samma sträcka), men koppla på linan till hundens sele 100-200 m innan ni är framme vid punkt B (bara så långt att du vet att hunden verkligen drar den sträckan). Ge godis och beröm vid samma ställe som gången innan. Efter ett antal träningar av denna typ har hunden snart byggt upp en förväntan och vet att bytet, d v s godiset, finns på slutet vid punkt B. Sträckan med lina ökas allt eftersom, liksom sträckan A till B.

Möten och omkörningar
Jämsides med denna första dragträning bör man träna hunden att stanna på kommando, att gå sakta och gärna t o m kommandot "bakom", d v s att hunden på tillsägelse kan gå/ springa lugnt bakom sin förare som går/ springer eller åker skidor. Det har man igen när man senare kör med hunden lös springande och möter folk och andra hundar i spåren.

Att träna omkörningar med andra hundar är också viktigt, det gäller att lära hunden att fortsätta springa efter en omkörning. Liksom all annan hundträning krävs förstås att man är noga med att ge beröm och tillsägelse vid rätt tidpunkt.

Höger - vänster

Höger och vänster tränar man lättast in på barmark och det finns flera metoder att ta till. När man är ute och promenerar med sin hund i koppel kan man ta tillfället i akt att träna. I tätorter kommenderar man höger/vänster när man rundar gathörn. Att träna i villaområden ger också många chanser till riktningsövningar. Kommandot höger/vänster kombinerat med kroppens riktningsändring blir efter en tid automatiskt för hunden. Det är viktigt att kommandon ges i samband med övning och att momentet utförs konsekvent. När man märker att hunden börjar förstå vad den skall göra, kopplar man lös hunden och låter den springa framför sig. Vid varje vägval kommenderar man hunden som tidigare det rätta kommandot och ändrar själv riktning samtidigt som man ev visar med handen/ armen.

Pulkan
Att vänja hunden vid skalm och pulka tar olika lång tid beroende på hundens mentalitet. Gör aldrig detta till någon brådska! Hundar som inte lugnt och försiktigt får lära sig att gå eller springa med pulkan kan bli rädda för lång tid framöver. Gå först själv med pulka och skalm bredvid hunden, på så sätt blir den van det ljud som pulkan för. Börja sen med att bara koppla på skalmen till selen och låt hunden bli van denna. Till sist är det bara pulkan som hunden skall vänja sig vid. Gå lugna promenader med hunden i koppel samtidigt som den får dra pulkan.
Att lära hunden att svänga och vända med pulkan efter sig brukar inte vara något större problem, om man bara gått lugnt tillväga med den tidigare inlärningen. Det kan vara bra att ge sig ut på ett öppet fält och där spänna fast skalm och pulka på hunden. Låt hunden springa fritt och lek med hunden. Ha gärna med hundens leksak.

När det är dags att ge sig ut i spåret med pulka och skidor är det bra om ett redan inkört ekipage är med. Att se den andra hunden med sin förare dra iväg får den mindre vana hunden mer motiverad att springa framåt och att glömma sin last. Vid utförsbackar bör man ta det särskilt lugnt i början. Föraren måste då vara aktsam och bromsa pulkan, eftersom hunden kan komma upp i ganska hög fart och hunden kan pressas ned av sin tyngd och av pulkan bakom. Om farten blir för stor är det risk att hunden trampar igenom och kanske snavar. Detta skall skidåkaren hindra genom att bl a bromsa, ploga med skidorna och hålla i linan.

Om du ramlar
Undvik att själv ramla eller åka på hunden! En vekare hund kan bli rädd en lång tid framöver efter en sådan upplevelse. Om nu ändå så skulle hända - tyck för allt i världen inte synd om hunden högt (Ojja inte!), utan fortsätt åka som om inget hade hänt. Om du som förare blir rädd eller osäker , överförs detta lätt på hunden. Gör det heller aldrig till någon större affär om hunden plötsligt stannar till i spåret, eller försöker krypa ur skalm eller sele. Bestraffa inte hunden om den gör fel, utan puscha istället på hunden och försök att få den att fortsätta framåt. Beröm ofta vid all träning med den nya utrustningen, och ha gärna godis med som delas ut under och efter träningspasset.

Motlut
En del hundar saktar gärna av i uppförsbackar, då gäller det att heja på sin hund för att få den att göra sitt yttersta, samtidigt som man själv förstås ökar farten i motsvarande grad. Det psykiska stödet är oerhört viktigt för hunden, men som vanligt ska tillrop och liknande inte överdrivas. Det är sövande för hunden om föraren använder uppmuntrande kommandon i tid och otid. Om backen är så brant att det blir stopp och hunden inte kommer igång av sig själv, måste man hjälpa till. Sätt staven i pulkans bakkant och uppmuntra hunden till insats. Undvik att gå fram till hunden och ta i skalm eller sele. Beröm när hunden går framåt igen.
Barmarkstid är ett ypperligt tillfälle att träna hunden inför vinterns uppförsbackar. Det görs lättast med cykel, och till en början används ett kommando för att hunden skall ta i extra mycket när den kommer till en uppförsbacke. Så här kan det gå till: Cykla med hunden i kort galopp. När uppförsbacken börjar kommenderar man "Ja, kom igen" eller något liknande och höjer tempot. Detta repeteras vid varje backe. I sinom tid kommer hunden att associera varje uppförsbacke med just en tempoökning.

Användbara tips och knep
Något att tänka på, inte bara vid inlärning, utan vid varje träningspass:

- Att ha en medhjälpare är alltid bra. Låt denne stå vid "målet" och ta emot hunden med beröm och godis. På så sätt får du en hund som kommer att öka när den närmar sig målområde och publik!

- Se till att alltid ha extra gott godis vid träningarna. Ge alltid hunden en skål med detta vid målet, och kanske när den kommer tillbaka till bilen.

- Om du skall tävla i framtiden, ta för vana att låta hunden springa ända fram till målgången och avsluta träningspasset där. Vik aldrig av tidigare från spåret bara för att det är närmare bilen... Hundarna lär sig snabbt vilken väg de skall gå och det är inte kul om hunden plötsligt under en tävling viker av spåret på fel ställe!

Vilket är ditt tips när det gäller att lära hunden att dra och verkligen gilla detta med draghundsport?

Skidåkaren

2009-08-08T08:53:00.001-07:00

"För att testa draghundskörning krävs egentligen inte någon speciell skidutrustning…" säger många. Men faktum är att man nästan hellre skulle säga att "det är nybörjaren som framförallt behöver den bästa utrustningen!". Om t ex skidorna inte har rätt spann, är för långa och inte alls vallade - Ja då blir antagligen skidturen mer ett plågsamt slit, än ett trevligt och fartfyllt första äventyr på snön!

Idag är det uteslutande skejting som gäller i tävlingssammanhang. Med rätt skejting-teknik kommer man upp i högre fart än vid klassisk stil, och skidåkningen blir också mindre arbetsam när man skejtar.

Skidor

Det finns naturligtvis ett flertal olika märken att välja bland när man skall köpa skejtingskidor, men vilket märke du väljer spelar mindre roll. Du bör dock se till att skidans spann passar din kroppsvikt. Är man en ovan åkare bör man köpa något kortare skidor. Ju längre skidor, desto längre glidyta får man förvisso, men samtidigt är det svårare att skejta med långa skidor.

Pjäxor

Vid val av pjäxor bör man fundera över om man vill åka enbart skejt eller variera med klassisk stil. Det bästa är förstås att ha ett par av varje sort, men det finns också kombinerade pjäxor som fungerar för både klassisk stil och skate.

Stavar

De lättaste stavarna är gjorda av kolfiber, och de är förstås också dyrast. Sen finns det stavar gjorda av glasfiber, och slutligen de tyngsta - men också kanske de mest hållbara - aluminiumstavarna. Stavarna bör vara så långa som 90% av din egen längd.

Valla

När det handlar om skejt, är det bara glidvalla som gäller. Hela skidans belag vallas med lämplig valla för dagen. Till en början räcker det att ha tre olika sorter hemma; gul, blå och grön (den första är för varmare före, den sista för kallare). För att värma in vallan behöver du ett vallajärn, alternativt ett strykjärn, och för att sickla bort överlödig valla behövs en sickel. Och slutligen en borste, som tar bort det sista av den överflödiga vallan ur belagets struktur.

Beskriv dina favoritskidor, dina favoritstavar eller den vallan som du gillar bäst!

Draghunden

2009-08-08T08:38:00.000-07:00

Sele

Om du bara vill testa draghundskörning, går det bra att använda i stort sett vilken sele som helst till din hund. Du kanske redan har en enkel spårsele hemma. Men om du bestämt dig för att verkligen ägna dig åt sporten, då är det viktigt att selen är gjord för att köra drag, eftersom själva draget skall ligga på hundens bogar och bröst. Det är också viktigt att man ser till att hundens skuldror kan röras fritt med selen på, och att selen verkligen är utprovad för just din hunds mått. Den nordiska selen, den av läder och med stoppade pukor kring hundens hals, används numer ganska sparsamt i dragsammanhang, även om den fortfarande är fullt funktionsduglig. I stället har den s k Nome-selen så gott som helt tagit över marknaden vad gäller hundselar. Nomeselen anses mer behändig och passar bättre alla raser, eftersom den är av tyg och lätt kan sys efter varje hunds mått. Nomeselen finns i två varianter. Den ena är tänkt att användas enbart för tolkning med lina, och den andra passar när man kör med pulka. Den senare är stabilare och har speciella fästen för skalmen, och därmed något mer avancerad och dyrare. Båda typerna är sydda så att draget fördelas på bogar och bröst. Materialet är kraftigt textilband, ibland förstärkt med stoppat nylontyg för att sitta skönare på en hund med kort päls. Det finns också en form av kombinationsselar, också av nome-sele-typ, dessa kan användas vid såväl lin- som pulkkörning.

Pulka

Pulkan kan se ut på olika vis. Dagens tävlingspulkor är gjorda i glasfiber, och skidor är fästade under pulkan för att den ska gå så snabbt och smidigt som möjligt. Vid tävling i pulkaklass skall vikten i pulkan motsvara 70% av hundens vikt. Lasten består i vanliga fall av metallplattor som monteras i pulkan, eller av sandsäckar. Det är alltså vägning av hund som gäller innan start. Lasten består i vanliga fall av metallplattor som monteras i pulkan, och en liten påse med sand så det går lätt att anpassa tävlingsvikten för dagen.

Skalm

En skalms utförande skall ge hunden/hundarna mesta möjliga rörelsefrihet. Skalmen fästs i hundens sele och pulka. Bågen på skalmen ger stadga och ser till att pulkan klarar större krängningar utan att den välter i svår terräng. Ibland är föraren också tvungen att "skalma hunden" d v s åka upp bredvid hunden och fatta tag i skalmens båge, för att underlätta ev omkörningar eller tvära kurvor. Den vanligaste skalmen i dag är av lättare aluminium eller glasfiber. För tvåspann finns s k tandemskalmar.

Lina

Även om du inte tänkt köra drag ofta med din hund, är det ändå viktigt att den lina du använder är elastisk till viss del, s k expander. Ett vanligt koppel medför ett ryck när hunden drar, vilket i sin tur gör att hunden känner obehag och stannar upp så fort den känner motstånd. De flesta hundar har också blivit lärda att inte dra i kopplet, och då lär hunden undvika det även när du har skidor på dig och verkligen vill att den skall dra.Det finns speciella tolklinor att köpa i djuraffärer, men du kan också tillverka den själv. Vid linkörning skall minst en meter fast lina (ej expanderande) vara närmast hunden. Detta förhindrar att hunden blir snärtad av linan, om man plötsligt släpper den. Ungefär 1,5 m, 8-9 mm tjock elastisk lina rekommenderas att fästas i bakre delen av tolklinan. Knyt en stor ögla i änden, då kan du lätt haka på eller av den från kroken i ditt midjebälte. Linan för pulkan brukar spännas på ett speciellt vis i pulkan, och även den skall till en viss del vara elastisk.

Midjebälte och krok

Ett bälte med krok som linan är fästad i, är ett måste när man kör drag. På tävling skall bältet ha en minimibredd av 70 mm över ryggen, och kroken skall antingen vara helt öppen eller med så stor öppning att linan utan svårighet kan frigöras. Det finns också krokar som öppnas med ett enkelt handgrepp så att linan frigörs s k panikhake.)

Beskriv din favoritsele, din favoritpulka eller favoritkrok vettja!